Josefin Borgman

Musik. När jag ens hör ordet, eller läser det, är det som om hela jag värms upp. Av glädje. Jag mår bra av musik, och jag klara mig inte utan det. Jag menar det verkligen, för jag klarar mig faktiskt inte utan det. Det är inget påhitt jag går runt och säger, jag skulle aldrig ljuga om en sådan här känsla. Det är faktiskt rätt svårt att beskriva vad något betyder för en, och det är det för det mesta med allt.. Om man tänker på det, så finns det ingenting, en känsla eller en person, som man kan beskriva till 110% tror jag. Innerst inne kan man det. Iallafall inte en känsla. Men vet ni vad? Jag ska göra mitt bästa. Jag kommer inte ihåg exakt när jag började märka min kärlek till musiken. Den har liksom bara alltid varit där, men vuxit och vuxit med åren som gått. Jag är uppväxt med rock n' roll och sådant där. Min mamma gillar rock och lite blues tror jag, och pappa är likadan. De lyssnar nog mest på Bluesblasters och Wilmer X och sånt. Jag själv är en allätare. Min storebror är nog också lite av en allätare.. han gillar allt från heavy metal till hip hop. Min pappa spelar gitarr och har gjort det sedan han var en tonåring. Han har en gitarr just nu, en aukustisk, som är 17 år gammal och den är heeelt underbar. Den har säkert världens vackraste ljud, när det gäller aukustiska gitarrer iallafall. Mamma har också spelat gitarr. Min bror var intresserad av gitarr förut, och även så trummor. Jag själv, kan spela lite lite keyboard, piano, har spelat gitarr en ett och ett halvt år tillbaka och så har jag sjungt så länge att jag inte minns när jag började. Jag känner ändå att jag borde kanske ta lite lektioner i sång, då jag vill lära mig fler saker, och få tips och sånt. Jag tycker liksom inte att jag har såå mycket känsla i min röst som folk påstår. Jag älskar även att dansa, och har dansat på en dansskola för barn som hette Småstjärnorna i ungefär fem terminer, vad jag kommer ihåg, dansat i lund på en dansskola som heter Crazy Feet, dansat på en dansskola i landskrona och till sist har jag dansat på Landskrona Dansstudio. Så det är en del. Senast jag dansade var på juluppvisningen 2009.

Jag är ingen sån som gillar att kritisera musik, eller olika band. Jag tycker att även om bandet eller artisten inte har låtar som jag gärna lyssnar på, så ser jag ändå talang och jag förstår vad dom drömmer om. Och jag blir väldigt glad att dom får uppleva sina drömmar. Hela mitt liv har jag byggt upp den dröm jag drömmer. De flesta kan nog lista ut vad den är. Det är inte att bli artist och känd, bara. Ärligt talat så skulle jag inte bry mig om hur mycket pengar jag skulle tjäna om min dröm blir sann. Om den blir sann i detalj, det vill säga. Jag är en tjej, med stor fantasi, stort hjärta och stora drömmar, som vill göra musik som är mycket inspirerande, jag vill uppträda och turnéra världen runt och sprida this special message, om ni förstår vad jag menar. Jag vill kunna rädda folk med min musik. Man kan väl säga att jag vill vara som en Michael Jackson, hehe.. Men samtidigt vill jag inte vara Michael Jackson. Nu vet jag; jag vill kanske vara som en Michael Jackson, men jag vill föra det till en annan nivå. En högre nivå, om det nu är möjligt. Michael Jackson är trots allt min största inspiration. Iallafall, så kan jag inte se något annat i mitt liv. Jag kan inte se mig jobba som något annat än artist. Jag kan se mig med en familj bestående av en man och kanske ett eller två barn. Men jag kan inte se mig som en hemmafru, en advokat, vetrinär, eller något annat. För mig är det bara musik. Och vet ni vad? Jag kommer kämpa för min dröm tills den blir sann. Jag kommer inte ge upp någon gång i mitt liv, inte förrens jag är död! Men ibland känner man ju sig faktiskt dålig, att man inte är bra nog för att klara det, men det gör inget, för alla har dåliga dagar, och det är egentligen då man vill arbeta hårdare. Det är då man ska öva och öva och inte ge upp. Just nu går jag igenom en period där jag undrar om detta verkligen är jag, och om detta verkligen är det jag vill göra med mitt liv. Och jag har kommit fram att ja, det här är jag, och detta är det jag vill göra med mitt liv. Frågan är bara om jag kommer lyckas och när. Jag är inte en sådan som kan ta en dag som den kommer, utan planer för någonting, utan jag är en sån som helt vill planera. Lägga upp, liksom. Därför vill jag så väldigt gärna träffa en spåtant som kan ge mig.. jag vet inte.. hon kan säga om allt hårt arbete kommer löna sig, om min dröm kommer bli sann eller inte osv. För jag har verkligen ingen lust att leva om min dröm inte blir sann. Men det är inte så att jag skulle vilja ta självmord heller, då får jag aldrig reda på det. Om jag skulle träffa en spåtant någongång, och hon säger att min dröm inte blir sann, skulle jag bli så ledsen. Jag skulle inte vilja leva mer då, eftersom jag inte skulle ha något att leva för. Men jag tror ändå jag skulle försöka ett tag till, att besanna min dröm, bara för att få något att leva för, och för att visa att hon hade fel. Jag vet inte, det är bara svårt.. Jag har väldigt svårt att visa vad jag kan eftersom när jag spelar in en cover kan jag typ i två veckor tycka att den är rätt okej. Men sedan, efter kanske en månad tänker jag ''Vad tusan var det här? Är jag verkligen såhär dålig? Nehej, jag kan så mycket bättre än det här.'' Så, jag har svårt att bli nöjd med mig själv. Eller så är det att jag förbättras mer och mer, och då har jag verkligen inte tid att hålla på som jag gör just nu.

Jag hoppas att alla inser att min dröm är riktigt riktigt stor, och precis som någon annan med drömmar, så vill jag verkligen att den blir sann, eftersom det är den jag lever för. Jag vill inte göra musik bara för att, utan jag vill göra sån musik som inspirerar mycket, med ett speciellt budskap och jag vill kunna hjälpa folk med min musik. Hoppas ni gillade texten.