Josefin Borgman

(Allt i texten är egna ord. Jag har skrivit hela texten själv.)

Tokio Hotel

Den 15 September 2007, runt tre-fyra tiden kanske, satt jag i mitt rum i Asmundtorp, och hade precis sett bilden på dom. Den lilla mini-planchen på dom, där det fanns fakta på baksidan. Det nyaste magasinet från TL-klubben. Genom att bara titta på bilden kunde jag längst in i hjärnan höra en melodi på en låt som antagligen var deras, trots att jag aldrig hört dom förut. Det första jag gjorde när jag kom till pappa var att lyssna på deras låtar. Vid det tillfället la musikvideon till deras låt ''Reden'' högst upp. Jag gillade låten, och videon. Att de såg bra ut var ett stort plus i kanten. Sedan klickade jag in mig på ''Monsoon''s video. Jag hörde en melodi. Det var samma melodi som jag tidigare hört i huvudet. Iallafall inbillade mig att jag hade hört. Då visste jag att mitt liv skulle förändras, och att jag skulle finna saker jag skulle leva och brinna för. Det gjorde jag också. Och Tokio Hotel var en av dom sakerna.

Egentligen kunde inte en ända själ på hela jorden veta att jag efter tre år skulle älska de lika mycket som förut och även ha sett dem live. Förutom jag, då. Jag kände det på mig, och nu känns det som om dom kommer vara med mig hela livet och att jag kommer gå på många Tokio Hotel konserter.

5 mars, 2010
Klockan 18.00 ungefär fick vi komma in i värmen, i arénan. Vi hade köat i 14 timmar i -12C. Helt klart värt det!Jag kom nästan längst fram! Stod nog bara fyra-fem personer mellan stängslet och mig, och tre-fyra mellan mig och catwalken. Jag stod på ''Tom's sida'' som vi kallar det, och för publiken blir det vänster om catwalken. Jag kände inte en ända som stod omkring mig.
Vi hörde deras intro innan första låten började. Det var hjärtslag och de var bekanta från deras andra konserter, som jag sett på Live-DVDer. Mitt hjärta slog 1000 gånger snabbare än det som spelades upp. Plötsligt var det en robotröst som sa ''Tokio Hotel Humanoid City''. Sedan började introt på ''Noise''. Alla blev som galna när robotrösten och hjärtslagen var på, nu blev alla ännu mer galna. Plötsligt hoppade Tom och Georg fram från ingenstans, och då skrek jag nästan stämbanden av mig! Jag var så lycklig att jag inte visste hur jag skulle reagera. Jag grät, såklart. Den stora bollen i mitten av scenen öppnade sig och vi kunde se Gustav. Han var så vacker! De alla var vackrare i verkligheten än på bild! Sedan syntes Bill komma gående ut från röken i bollen. Jag skrek och grät ihjäl mig. Jag trodde jag skulle dö! Iallafall svimma närsomhelst. Under ''Break Away'' kände jag paniken igen om att jag snart skulle svimma, och skulle jag göra det i detta trycket skulle jag bli ihjäl trampad. Nästan i slutet på ''Pain Of Love'' klarade jag inte mer. Jag kallade på vakterna eftersom tjejerna runt mig inte märkte att jag knappt kunde stå. De förde mig till en stol vid sidan om scenen. Där fick jag en Vitamin tablett. Sedan fick jag stå vid sidan, där de yngre fansen stod och jag var längre än de alla. Jag ångrar ingenting! Under nästan varje låt sprang Bill och Tom dit och varje gång fick jag lång ögonkontakt med dom. Det var väldigt vackert under ''World Behind My Wall'' för den låten betyder mest för mig. Jag har spelat in en cover på den, men den är kass. ''In your shadow (i can shine)'' var det vackraste under hela konserten. Det var liksom, kärlek, kärlek, kärlek. Att jag fick djup ögonkontakt med Bill under låten gjorde att jag kände mig speciell. Väldigt speciell. När ''Monsoon'', låten som de slog igenom med, då sjöng mer än hela Scandinavium med. Hela byggnaden, crewet och vakterna sjöng med. Kändes det som iallafall. Jag minns fortfarande när jag fick strålkastaren på mig, hur jag kände mig, när vi fick den långa ögonkontakten och det lilla leendet jan fick på läpparna när han såg att jag sjöng med. Det smittade av sig till mig. Tårarna föll, precis som det hela tiden gjort. Sedan spelades sista låten ''Forever Now''. Konfetti sprutades i slutet.
Sedan den dagen har jag längtat till att få se dom igen. Alla budskap och all hopp de tidigare gav mig som jag varit på väg att sakta glömma bort, gav de mig igen, fast påriktigt. Jag vet att jag snart ska få se dom igen. Kanske inte nästa månad, men om något år.

Kort och sammanfattat har Tokio Hotel förändrat mitt liv till något bra, och jag älskar dom med hela mitt hjärta! // Josefin Borgman.

Gjorde bilden lite snabbt igår. Inget ur texten får kopieras/lånas utan tillstånd av mig. Var snälla och respektera det!

Har ni haft någon liknande upplevelse med något band? Berätta!♥