Josefin Borgman

Idag i skolan lyssnade vi på en föreläsning som hölls av Ung Cancer. Julia, som hon hette, berättade om när hon fick cancer, hur hon blev botad och hur hennes liv varit sedan dess. Och denna föreläsningen var så sjukt inspirerande, mina vänner, det ska jag tala om. Jag tror att alla i vår klass blev mer eller mindre berörda. Hon visade deras Youtube-klipp som ni kanske sett. (Länk). Det var då mina ögon började vattnas, och resten av föreläsningen försökte jag hålla mina tårar inne. Att gråta inför folk är något av det värsta jag vet, jag gillar inte den uppmärksamheten. När vi skulle gå så skulle alla få en kram av Julia, och då bara kom det. Jag grät och grät i Evlinas, Ellinors och Alices armar. Och de grät i mina. Sedan kom Julia och kramade oss också.
Meningen var att jag skulle göra ett matteprov som jag missat, efter den föreläsningen. Men jag kände att jag inte kunde. Inte efter det.

Jag vet inte om jag har berättat detta förut, men min morfar fick ju magcancer förra året. Jag kommer inte riktigt ihåg hur längre han låg på sjukhuset, men han är nästan 80 år och tog sig igenom en 12-15 timmar lång operation. Hans magsäck blev betydligt mindre, och det var jätteviktigt att han inte tappade vikt. Detta hände innan jul. Det var hemskt att se sin morfar så svag, men han klarade sig. De berättade för mig att han kommer vara helt återställd efter ett år, och nu ser han redan mycket friskare ut. Han orkar faktiskt gå ut och arbeta i sin trädgård. Han blir jäkligt trött, men han orkar. 
Nu är det även så, att jag för ett tag sedan fick reda på att en annan släkting har cancer. Han har cancer i hjärnan, och det går inte att bota. Han kommer gå bort. Vi vet inte när, men jag tvivlar på att han klarar detta året. Mamma fick reda på detta vid jul, men hon ville inte berätta det då för mig och min bror för hon ville att vi skulle vara glada. Jag förstod aldrig riktigt vad de menade när de sa att de hade cancer. Inte någon av gångerna. Allt stannar till. Hela världen. Man vet inte hur man ska reagera. Ska jag bli rädd? Ska jag börja gråta? Kommer det gå bra? Kommer han bli frisk? Inte ens nu har jag förstått att det faktiskt var cancer min morfar hade. Jag förstår inte heller att jag faktiskt kommer förlora en släkting pga cancer. Jag låg och tänkte på det igår innan jag skulle sova. Jag kommer nog inte förstå det förrens man är på begravningen, och det är hemskt att tänka så. Och jag vet inte ens om jag kommer förstå det då.

Eftersom cancern ligger lite i släkten nu då, så är jag ju självklart rädd. Jag är inte bara rädd för att jag ska få cancer, utan även för att min mormor, pappa, mamma, mina syskon eller vem som helst ska bli drabbade. 

På ungcancer.se kan du stötta, och få hjälp. Du kan få hjälp på det sättet att du kan mejla till dom och bara prata. Kanske om du/någon i din släkt har/har haft cancer. Eller något annat. Gå dit, och prata. För det är okej att känna. Det är okej att gråta, det är okej att vara arg. Det är okej att ha känslor, och vi måste låta våra känslor få komma ut och göra sitt. Tveka inte. Det är okej att känna.