Föreställning: Stalins skitiga näsduk.
Halloj!
Vi kollade på teater i skolan idag. Det var en annorlunda teaterföreställning, måste jag få säga. Men den var väldigt rörande. Den handlade om en flicka, Alexandra, och hennes familj i Ukraina mellan 1932-1933. Ni vet, hela den här Stalin grejen, Sovjetunionen. Hon berättade att flickans far vägrade skriva på kontraktet, just för att han inte ville ge upp sin tro på Gud, vilket man var tvungen att göra om man skulle skriva på listan (om man skrev på listan fick man mat). Alexandras bror blir till slut förbannad på sin far för att han inte skriver på, och går iväg för att göra det själv. Han överlever inte. Sedan, en dag, går pappan ut och fiskar för att försöka få mat. Han kommer inte hem, för isen på vattnet höll inte och han föll i och dog. Till slut dör även flickans mamma i sängen, och då bestämmer sig flickan och hennes kompis, Alexander, för att ta sig till den närmsta staden för att kunna få arbeta och få mat.
Det jag menade med att det var en annorlunda teaterföreställningen så syftade jag på att det endast var en kvinna som gjorde teatern. Hon berättade liksom en saga och satte sig in i rollerna. Det mest rörande i den här historian är att den är sann. Då förstod jag att det måste vara någon i hennes närhet som faktiskt gått igenom det här. Det var hennes mormor som var Alexandra. Till slut ville hon ta en bild på hela publiken, men precis innan hon skulle ta kortet så sa hon ''Nej, jag ska inte ta foto. Alexandra dog för några månader sedan''.
Hela berättelsen började med att Alexandra stod i kyrkan med sin kör och skulle sjunga solo. Mitt under låten kom vakterna in som skulle få folk att skriva på listan som hennes far aldrig skrev på. Hon fick aldrig tillfälle att sjunga klart. I slutet spelade kvinnan som berättade föreställningen upp en inspelad version. Så himla vackert!
Vi kollade på teater i skolan idag. Det var en annorlunda teaterföreställning, måste jag få säga. Men den var väldigt rörande. Den handlade om en flicka, Alexandra, och hennes familj i Ukraina mellan 1932-1933. Ni vet, hela den här Stalin grejen, Sovjetunionen. Hon berättade att flickans far vägrade skriva på kontraktet, just för att han inte ville ge upp sin tro på Gud, vilket man var tvungen att göra om man skulle skriva på listan (om man skrev på listan fick man mat). Alexandras bror blir till slut förbannad på sin far för att han inte skriver på, och går iväg för att göra det själv. Han överlever inte. Sedan, en dag, går pappan ut och fiskar för att försöka få mat. Han kommer inte hem, för isen på vattnet höll inte och han föll i och dog. Till slut dör även flickans mamma i sängen, och då bestämmer sig flickan och hennes kompis, Alexander, för att ta sig till den närmsta staden för att kunna få arbeta och få mat.
Det jag menade med att det var en annorlunda teaterföreställningen så syftade jag på att det endast var en kvinna som gjorde teatern. Hon berättade liksom en saga och satte sig in i rollerna. Det mest rörande i den här historian är att den är sann. Då förstod jag att det måste vara någon i hennes närhet som faktiskt gått igenom det här. Det var hennes mormor som var Alexandra. Till slut ville hon ta en bild på hela publiken, men precis innan hon skulle ta kortet så sa hon ''Nej, jag ska inte ta foto. Alexandra dog för några månader sedan''.
Hela berättelsen började med att Alexandra stod i kyrkan med sin kör och skulle sjunga solo. Mitt under låten kom vakterna in som skulle få folk att skriva på listan som hennes far aldrig skrev på. Hon fick aldrig tillfälle att sjunga klart. I slutet spelade kvinnan som berättade föreställningen upp en inspelad version. Så himla vackert!
Hoppas ni haft en bra dag! Bjuder på en gammal bild så länge!
Comments
Trackback
