Josefin Borgman

Jag vill skriva ett inlägg. Jag kommer nämna vikt på några ställen, men inlägget handlar inte om det. Inlägget handlar om hur det kan vara att känna att man inte kan äta.

Jag kan inte minnas att jag någonsin vägt mer än 47kg. Jag är ca 165cm lång. Oftast väger jag runt 45,5kg. Jag har aldrig kunnat äta särskilt mycket. Jag kommer in på det mer senare i inlägget. Förra veckan fick jag för mig att väga mig, och då visade vågen 43,9kg. Jag började bli lite rädd.

Jag tror inte att jag har en ätstörning. Jag är ganska säker på att jag inte har det, eftersom detta inte sitter psykiskt hos mig. Visst, jag har ångest, känner mig deprimrad, ledsen och ensam många gånger, men det gör väl alla då och då? Vissa känner det oftare än andra. Men i mitt fall har det ingenting med min vikt eller med mat i allmänhet att göra. 
Jag är rädd för att gå ner i vikt. Jag vill så gärna gå upp några kilon. Jag är alldeles för smal, ser jag bilder på min kropp får jag faktiskt lite ångest över det hela. Jag har försökt och försökt att gå upp i vikt, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt. När jag var liten dansade jag rätt mycket, men jag la av med det för några år sedan. Jag har haft ganska dålig hållning i hela mitt liv, det är inte förrens nu som jag verkligen försöker sitta rakt upp, gå rakt upp osv. För inte så jättelängesen gymmade jag i 4 månader. Jag vet inte om min vikt ändrades särskilt mycket då, kanske lite. Jag märkte iallafall ingen större skillnad. 

Grejen är att folk omkring mig börjar bli oroliga för mig. De märker att jag gått utan mat halva dagen, vilket jag inte ens lägger märke till alltid. Jag känner mig sällan hungrig. Oftast äter jag för att någon har påminnt mig om att äta eller för att jag själv tänker ''jag kanske inte känner mig så hungrig men jag behöver mat för att få energi'' osv. Jag äter sällan upp allt jag har på tallriken. Idag åt jag faktiskt upp hela min portion, och jag blev fan stolt! Då vet man att något är fel, när man blir stolt för att ha ätit upp en hel portion. Jag blir fort mätt, sedan spelar det ingen roll hur snabbt eller långsamt jag äter. Jag tycker det är tråkigt att äta. Jag kan ta fem tuggor och redan då börja känna mig ganska mätt. Jag äter oftast tills jag verkligen inte klarar mer, tills jag får klökningar bara när jag tar upp maten med gaffeln. Det hemska är att det inte alls tar lång tid tills jag når det stadiet. Som jag nämnde, det är sällan jag orkar äta upp allt jag lägger upp på en tallrik. Jag lägger ändå upp så mycket jag tror jag klarar av och vill äta, men jag klarar sällan av att äta upp allt. Jag vill gå upp i vikt, jag är trött på att alltid lämna kvar mat på tallriken, jag vill ju äta upp allt! Men jag kan inte. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Jag trivs i min kropp, det gör jag. Jag har lärt mig att göra det. Men jag kan inte hjälpa att tänka på att jag borde gå upp i vikt, istället för neråt. Men tydligen har jag lättare för att tappa vikt än att gå upp i vikt. Jag förstår att många tror att det är en bra egenskap att ha, att många hellre vill ha lättare för att tappa vikt än att lägga på sig vikt. Men tro mig, det blir lätt så fel och jag skulle vilja påstå att det är svåraret att gå upp i vikt än att gå ner i vikt.

Jag orkar inte allas tjat längre. ''Du måste äta mer!''. Ja, jag vet att jag måste äta mer, kanske röra på mig mer osv. Men jag kan inte äta mer. Jag vill, men jag kan inte. Jag vill rädda mig själv men jag kan inte.